Berlin den femte november år 1911. Två förälskade unga människors bröllopsdag, en glänsande vigselring, med initialerna och datumet
L. A. 5.11.11 ingraverat, sitter på kvinnans ringfinger.
Efter två världskrig, säkert en del glädje men också efter mycket svåra prövningar och hundra år senare sitter ringen på mitt finger. Den är sen många år även min vigselring.
I dag på Alla Helgons Dag tänder jag ett ljus för ringens tidigare bärare, min mans farmor. Jag har ofta under de år jag burit den tänkt och funderat på det unga paret och deras livsöden och önskat att ringen hade kunnat berätta för mig om deras liv.
Jag kommer att låta ringen vandra vidare i vår fam. Någon gång i framtiden kommer kanske en ung kvinna, på sin bröllopsdag, titta ner på ringen som bär på så mycket historia ur det förflutna.
Vad fint. Jag blev alldeles varm i hjärtat av att läsa ditt inlägg.
SvaraRaderaVilken fascinerande berättelse om Ringen. Så värdefull den är för er alla.
SvaraRaderaHa en skön kväll.
Kram
Vilken fantastisk berättelse och jag förstår att den är värdefull för dej.
SvaraRaderaKram
Vilken vacker berättelse, tänk att få ha en sådan ring.
SvaraRaderaVilken historia du bär med dig, helt fantastiskt måste jag säga!
SvaraRaderakram Inger
Åh, vad fint! Jag håller med - jag avundas dig att ha en sådan fin ring
SvaraRaderaMVH/ Ann
Spännande!
SvaraRaderaDen ringen måste betyda massor för dig!
Kram!!
En sådana fin ring att få bära, nästan ett ansvar!
SvaraRaderakul att läsa ;) och 2 år på bloggen garttis tack för du delar med dig av allt fint du gör :) Kram
SvaraRaderaDet är verkligen en värdefull gåva att kunna berätta historien om ringen,vidare till dina nära och kära.
SvaraRaderaÅå ... så fint minne du bär med dig!
SvaraRaderaFörstår att en sådan dag, hundra år sedan, att du tänker tillbaka ...
Ha en fin ny vecka!
KRAM!!
så fin liten berättelse :) Ha en härlig vecka /kram
SvaraRaderaEtt fint minne att bära med sej...Du skulle skriva opp det på ett papper o förvara det i nått kuvert.. för man kan ju komma till att man sen inte minns.. du vet man blir "lihgt demens"... hihi.. det va fint du beskrev historien...
SvaraRaderaHäftigt att ha en så gammal ring! Jag ville ha min mammas (som hon hade när hon var gift med pappa) men hon hade slängt den... Ha ha, så kan det gå!
SvaraRaderaTitta gärna in hos mig och var med i min utlottnin. Passar samtidigt på att önska dig en riktigt lugn och skön helg!
SvaraRadera