Grattis Åskar 2 år!

Livet är som en stig man ska gå på trots att man i bland kan snubblar och gör sig illa måste man fort upp igen för att gå vidare. Ibland är det som om stigen knappt syns och är igenvuxen, då kan man behöva någon som finns där för att hjälpa en att kunna ta sig igenom det svåra partiet på livets stig. Det kan vara en nära anhörig eller någon vän som tar en i handen och hjälper till att ta bort det igenvuxna så att man klarar av att gå vidare.

När allt kändes tungt och stigen jag gick på lutade brant och halt uppför kom han, min egen hjälpare, hunden Åskar. Han ser till så att jag kommer ut varje dag på härliga promenader  i skog och mark.

Jag kanske måste erkänna att jag vid något tillfälle, när det blåser och regnar på tvären, tittar på honom och säger: Måste du ut nu? Varför är du inte en golfklubba som man kan ställa in i garderoben och ta ut när det bli fint väder? Då tittar han på mig med sina små pliriga bruna ögon, mycket bedjande. Det är bara att klä på sig efter väder och bege sig ut, väl ute är det nästan alltid väl värt besväret och riktigt skönt faktiskt. Vid två tillfällen under de här åren har vädret varit obarmhärtigt och nästan outhärdligt för både mig och lille Åskar. Regn och rusk i massor har letat sig in under regnkläderna på mig och sett till så att min lille hund ser ut som en blöt dvärg afghanhund med mittbena i hans annars så fluffiga päls.