Beroende

I går så kom Maria, en vän,  och tog ut mig på en mycket trevlig lunch på stan. Vi satt och pratade om både det ena och andra, åt gott och hade det bra. Bland annat så pratade vi om mobi telefoner, som inte kom in i mitt liv fören så där för ca fem år sedan. Jag måste nog ha varit en av de sista, i alla fall i min generation som väntat så länge med att införskaffa mig en liten sak som gör mig ständigt tillgänglig.
När nu den lilla tingesten gick sönder i sommars så ville jag ha en ny likadan men blev då upplyst om att det inte längre tillverkades liknande mobiltelefoner utan nu var det iPhon som gällde och mycket snabbt blev jag "övertygad" om att detta var det rätta för mig.

Nåväl, jag måste erkänna att en ny liten värld öppnade sig för mig när jag väl hade vant mig eller jag kanske ska säga när jag väl  blivit beroende av den förföriskt vackra lilla tingesten med alla finesser som jag inte visste fanns, nu är det är så enkelt att kolla sina mail, meddelande och annat. Det är ungefär som när jag som mycket ung skulle lära mig röka, svårt i början men efter ett tag så gick det ganska bra och efter ytterligare lite tid så var man fast i det beroendet.

Lite märkligt är det ju med alla dessa människor som ständigt har sina huvuden böjda över sina telefoner och som samtalar högt och fritt rakt ut i luften. Jag minns en tågresa från Karlshamn till Stockholm  i somras där två mycket livliga tvilling pojkar i 10 års åldern rusade in med buller och bång till sina  platser där de hela resan sen kivades med varandra, jag blev inte ens irriterad över dem utan istället ganska så fascinerad över hur de plågade varandra medan mamman, som satt i sätet framför dem frånvarande sa med jämna mellanrum "luuuungna neeer eer". Tiden däremellan var hon fullt upptagen med att surfa runt på sin iPhon. Där kunde man verkligen prata om närvarande men ändå så otroligt frånvarande förälder.

Nåväl, åter till det där med beroende, i går var det väl den 13? Jo, jo... vad tror ni hände då? Sittandes i soffan ligger min iPhon på bordet framför mig. Plötsligt så plingar den till ( den gör så när det har kommit ett mail eller meddelande) jag tar upp den för att se men då är det helt svart?? Inte ett liv i den lilla tingesten, helt stendött? Trycker på alla knappar som finns??? Om man inte är så tekniskt begåvad är det den enda utvägen man har att välja på. Helt svart var den och inte längre kontaktbar, läger den i från mig och fortsätter virka men sneglar på den lite då och då, tiden går... Hmmm konstigt, den var ju inte urladdad det visste jag men vad var det för fel på den? Kanske det skulle hjälpa om jag plockade ut batteriet för att sätta in det igen, det brukade fungera på min gammal mobil. Hur jag än vred och vände på den hittade jag inte öppningen till batteriet, kom då på den geniala idéen att jag skulle söka på nätet, smart va? Jag hittade en film där de visade hur man skulle göra men blev helt avskräckt när jag såg hur de skruvade och pillade, inget för mig bestämde jag. I eftermiddag blir det till att ta sig in till stan och butiken där de kanske kan hjälpa mig.

Det känns ungefär som första dagen när jag slutade röka för 15 år sedan, lite oro i kroppen, något fattas och abstinensen gör sig gällande. Troligtvis har jag mot min vilja blivit beroende av nutidens alla fantastiska nymodigheter på gott och ont.

 Under en promenad tidigare i veckan njöt jag av det härliga vädret, 

tog några bilder med min då fungerande iPhon.

Ha det gott på Alla Hjärtans Dag!