torsdag 14 februari 2013

Beroende

I går så kom Maria, en vän,  och tog ut mig på en mycket trevlig lunch på stan. Vi satt och pratade om både det ena och andra, åt gott och hade det bra. Bland annat så pratade vi om mobi telefoner, som inte kom in i mitt liv fören så där för ca fem år sedan. Jag måste nog ha varit en av de sista, i alla fall i min generation som väntat så länge med att införskaffa mig en liten sak som gör mig ständigt tillgänglig.
När nu den lilla tingesten gick sönder i sommars så ville jag ha en ny likadan men blev då upplyst om att det inte längre tillverkades liknande mobiltelefoner utan nu var det iPhon som gällde och mycket snabbt blev jag "övertygad" om att detta var det rätta för mig.

Nåväl, jag måste erkänna att en ny liten värld öppnade sig för mig när jag väl hade vant mig eller jag kanske ska säga när jag väl  blivit beroende av den förföriskt vackra lilla tingesten med alla finesser som jag inte visste fanns, nu är det är så enkelt att kolla sina mail, meddelande och annat. Det är ungefär som när jag som mycket ung skulle lära mig röka, svårt i början men efter ett tag så gick det ganska bra och efter ytterligare lite tid så var man fast i det beroendet.

Lite märkligt är det ju med alla dessa människor som ständigt har sina huvuden böjda över sina telefoner och som samtalar högt och fritt rakt ut i luften. Jag minns en tågresa från Karlshamn till Stockholm  i somras där två mycket livliga tvilling pojkar i 10 års åldern rusade in med buller och bång till sina  platser där de hela resan sen kivades med varandra, jag blev inte ens irriterad över dem utan istället ganska så fascinerad över hur de plågade varandra medan mamman, som satt i sätet framför dem frånvarande sa med jämna mellanrum "luuuungna neeer eer". Tiden däremellan var hon fullt upptagen med att surfa runt på sin iPhon. Där kunde man verkligen prata om närvarande men ändå så otroligt frånvarande förälder.

Nåväl, åter till det där med beroende, i går var det väl den 13? Jo, jo... vad tror ni hände då? Sittandes i soffan ligger min iPhon på bordet framför mig. Plötsligt så plingar den till ( den gör så när det har kommit ett mail eller meddelande) jag tar upp den för att se men då är det helt svart?? Inte ett liv i den lilla tingesten, helt stendött? Trycker på alla knappar som finns??? Om man inte är så tekniskt begåvad är det den enda utvägen man har att välja på. Helt svart var den och inte längre kontaktbar, läger den i från mig och fortsätter virka men sneglar på den lite då och då, tiden går... Hmmm konstigt, den var ju inte urladdad det visste jag men vad var det för fel på den? Kanske det skulle hjälpa om jag plockade ut batteriet för att sätta in det igen, det brukade fungera på min gammal mobil. Hur jag än vred och vände på den hittade jag inte öppningen till batteriet, kom då på den geniala idéen att jag skulle söka på nätet, smart va? Jag hittade en film där de visade hur man skulle göra men blev helt avskräckt när jag såg hur de skruvade och pillade, inget för mig bestämde jag. I eftermiddag blir det till att ta sig in till stan och butiken där de kanske kan hjälpa mig.

Det känns ungefär som första dagen när jag slutade röka för 15 år sedan, lite oro i kroppen, något fattas och abstinensen gör sig gällande. Troligtvis har jag mot min vilja blivit beroende av nutidens alla fantastiska nymodigheter på gott och ont.

 Under en promenad tidigare i veckan njöt jag av det härliga vädret, 
tog några bilder med min då fungerande iPhon.




Ha det gott på Alla Hjärtans Dag!

16 kommentarer:

Vform sa...

JAA DU ... det där känner man igen :O) Alltså beroendet ...
Trevlig läsning :O)! Undrar bara om telefonen gick att reparera ?!
Ha en riktigt skön 'Alla hjärtans dag' själv Annika!
Fina bilder!
♥KRAM!

Hjärtruds Stuga sa...

Ja tänk så beroende man blivit av den lilla tingesten. Men så bekvämt också.

Ha en fin alla hjärtans dag

Kram Karin

Vardag och flärd sa...

Jag hoppas du får ordning på din iPhone! Jag har ingen!
Fin "hjärtdag" på dig!
Kram Eva

Annika GW sa...

Ja, ibland känns det som om man har mer än halva sitt liv i den lilla apparaten! Lite otäckt, men jag fortsätter att surfa vidare ett tag till! / Kram Annika

Karin sa...

Hallå! Vilken otur med din mobil hoppas det inte var något stort fel, ha en bra alla hjärtans dag, Karin

Rosor och ruiner sa...

jag känner så väl igen mig...lite sen i starten men sen så blir man smått beroede...lite trist är det att det blivit så men men...
Ha det gott!

Birgitta sa...

Åh så vackra bilder du tagit! Hoppas de kan fixa din iPhone och till rimligt pris. Tekniska prylar, vad det än är, ska liksom bara funka när man väl har dem, tröttsamt om de bråkar med en.

Skaparglädje sa...

Äntligen får jag tid att titta in hos dig...hoppas du har haft en fin Alla hjärtans dag.
Kram!

Mmatilda sa...

Jag har inte ännu skaffat nån iphone eller så kallad smartphone... Men jag är tillräckligt beroende av min superenkla lilla mobil, som folk kan nå mig på var och när som helst, så att jag blir så där orolig om jag nån gång inte råkar ha den med mig. Ibland känns det dumt.

Jättevackra bilder du har tagit!

Lövkojan sa...

Ja man är faktiskt "lätt" beroende av den och det passar så illa när man försöker lära sina barn att man kan visst vara ifrån mobilen en lite stund varje dag:) det går sådär!
Hoppas nu att den snart är igång igen :)

Ha det fint, kram Marie-Louise

Snäckskalsdalen. sa...

Vet du, jag läste hela ditt inlägg häromdagen men något måste ha hänt, jag måste ha haft en tid att passa eller liknande för igår kom jag på, när jag inte var hemma, att jag inte kommenterade!

Jag visade Peter båten, han låg ju i marinen när han gjorde lumpen, men det var ingen sån båt! Rätt man på rätt plats i det svenska försvaret förresten, han är det sjösjukaste jag sett och så sätter dom honom i marinen! Blir sjösjuk mellan Helsingborg och Helsingör!!!

Ja, man blir vand till sin mobil. Jag skaffade relativt sent och jag är ingen flitig användare, det är jag inte, men det är praktiskt och det är bra om man inte är hemma, t ex när jag är i skogen och kommer bort (nu har inte det hänt, men man vet ju inte).

Agneta kramar

Sticka Maskor sa...

Jag håller med dig precis! Visst blir man beroende.
Ibland tänker jag på hur det var innan internet fanns.
Tänk vilken tid man lägger ner på det på olika sätt!
Inte undra på att man umgicks på ett annat sätt då. Nu räcker ju aldrig tiden till för något tycker man...
Kram och hoppas att du fick en fin alla hjärtans dag!!

Eva sa...

Här har du en utan så'n telefon! Och utan minsta längtan efter en...
Jag tycker det där beroendet och hur en del "går upp" i sina telefoner (tänker på mamman på tåget) faktiskt är smått otäckt.
När vi hade några större elavbrott här i nov/dec t.ex. blev ju folk helt tokiga för att de inte kunde ladda sina "leksaker". Att inte kunna klara några timmar utan uppkoppling...
Tycker att det är ett väl sårbart samhälle vi skapar bara.
Samtidigt hoppas jag att du fått din fixad, för jag har en känsla av att du kan balansera beroendet:) En som inte kan det skulle knappast "se" att ta de fina bilderna! Särskilt förtjust i sista.

Ölandsvindar sa...

Jag har en mobiltelefon (någonstans). Meningen är att jag åtminstone ska stoppa den i fickan när jag ger mig ut i naturen på egen hand. Om inte maken skötte om den , skulle den ständigt vara urladdad är jag rädd.Jag är egentligen inte anti mot tekniska prylar. Min dator och digitala bildskärm är jättekul att ha, men just telefon är jag en smula allergisk mot. Kanske sitter kvar sedan jag jobbade och ständigt hade en sökare som jagade mig. Fina bilder och dessutom så fina vantar och sockor ute i kanten.
Kram /Kerstin

Lisbet sa...

Vilket härligt inlägg! Både skriften och bilderna!
Hoppas det ordnat upp sig med phonen!
Ha en skön lördag!
kram

Vitt hus med svarta knutar sa...

Hej!
Oj vad mycket fint du virkar!! Kan nog säga att jag är beroende av min ajfån, blir alltid lite ledsen när den stänger av sig när batteriet är urladdat, känner lite "jaha vad gör jag nu då" ;-)Vad roligt att du vill vara med i min utlottning!
Kram,
Regina

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails